Så blev det ett uppehåll i inläggen här då, tro inte att jag glömt bort! Det ligger en del påbörjade inlägg men då livet kommit i mellan har de inte blivit helt avslutade. Men inte bortglömda, detta är första natten på väldigt länge som jag faktiskt inte kan somna. Den senaste tiden har inte blivit det minsta lilla bättre. Energin glider ur mig och snart vet jag inte var jag har mig själv någe mera.

Var på kryssning med 3 väldigt speciella människor, där jag för första gången på länge bara kunde vara. Inga måsten eller stress, bara vara är en obeskrivlig känsla ska ni veta.

Det enda jag längtade hem till var den som betyder mest i hela världen för mig. Min 5 snart 6 åring, med honom skulle jag kunna vara var som helst, allt blir lite lättare med honom vid min sida.

Den senaste tiden har de senaste 4 åren klampat in hårt på mig, allt vi varit igenom, har gjort och tagit oss igenom tillsammans. Så många gånger man velar fram och tillbaka på vad som var rätt eller fel, vad jag är tacksam för, vad jag skulle kunna tänka mig ändra på. Ja, ni vet livets hårda läroplan är ju som den är. Jag ångrar inget längre, allting händer av en anledning, utmaningar som man ska ta sig igenom.

Om lite över en månad ska jag tillbaka till en plats där jag har många minnen, där jag gjort det absolut viktigaste besluten i mitt liv. Då är det klart att man börjar fundera, hur gick allting till? Vad hände? Kunde man gjort annorlunda? Vad gjorde jag för att förhindra situationen? Etc etc, ja om jag tittar på det i en helhetsbild har jag svar på alla frågorna jag kan komma på, skulle en situation kunna uppstå? Absolut de finns alltid en möjlighet för det var man än befinner sig. Kommer jag kunna hantera den? Ja vad ska jag annars göra?

Alla har vi begått misstag här i livet och gjort val som inte kanske var de smartaste. Men när det kommer till detta valet har jag fått svart på vitt att jag gjorde rätt.

Så varför tänka på det!?! Jo för det påverkar inte bara mig utan mini jag också. Skulle han ha det bättre? Nej verkligen inte, jag låter det helt enkel vara en öppen bok för personen i fråga att fylla i raderna om det så önskas. Sen att personen i fråga inte inser det själv är väl inte mitt fel?

Man kan vända och vrida på det precis hur man vill till vilken människas för eller nackdel.

Du kan alltid skylla på någon annan för misstagen som skett men det är bara du själv som vet sanningen. Öppna armar eller inte, så finns det fortfarande en historia som ingen ser, vet eller kan förstå. För ni har inte gått igenom det, ni behövde inte uppleva något av det. Och det är jag tacksam för, jag menar kan ni tänka er att behöva hantera alla man har näras smärta och sorg? På samma nivå som denne känner? Man skulle ju aldrig vara normal i huvudet då.

Var glada för de människorna ni har i era liv, för de är dom som räknas. Folk kommer och går hur du än gör, lev i nuet det som har skett har skett och det som händer sker på dina vilkor om du ger dig fan på det.


Son titeln säger, det är ditt val hur du agerar!