Sömnproblem


Ja, folk som har sömnproblem är inte bara människor som inte går och lägger sig i tid och därför vänder på dygnet, det finns människor som faktiskt inte kan somna. För er som aldrig har upplevt det skratta er lyckliga, men snälla tänk er för nästa gång ni säger till någon som kommer med sömnproblem att det bara är att gå och lägga sig i tid....

Går och lägger mig när jag är trött och känner mig nöjd med att jag inte behöver trycka i mig några sömnpiller då jag är så trött att jag inte vet vart jag är någonstans när jag går och lägger mig. Det känns som om där är sten innanför ögonlocken och jag tänker kanske bara kanske det är i dag jag slipper ta dessa sömntabletter. Jag lägger mig tillrätta med ljudet av little britan att lyssna på då jag inte kan ha det helt tyst utan att tankarna snurrar. Musik är oftast alldeles för djupt då jag lyssnar på texten. Det går 1 timma och ögonen gör ont men vägrar blunda, jag kan inte hålla mina ögon stängda, jag kommer till 2 timmar och frustrationen kommer av att man inte kan somna. Igen kommer jag få ändra morgon dagens alla planer, alla mina i morgon blir en bättre dag då ska jag göra en massa som får mig att tänka på annat. 3 timmar efter man lagt sig ner i sängen och man fortfarande inte somnat och man börjar känna paniken av att klockan är sent fast än man la sig i tid. Då hämtar jag de j*vla sömn tabletterna som jag fått av en av mina fantastiska psyk läkare. Nu vet jag....


Att om bara 30 minuter kommer jag somna, drömma mardrömmar av den värsta sorten. Inte kunna vakna upp ur dem men sover länge, när folk försöker väcka mig svarar jag men det är som om jag ändå inte är där. Min syster beskrev det väldigt bra, jag är som fången ur min egen kropp och det krävs all kraft i världen att ta mig ur sängen. Ofta får jag också fundera på om det jag kommer i håg vart verklighet eller om det faktiskt bara var en dröm. Jag är som en zombie de närmaste timmarna då jag får tvinga mig igenom alla mina uppgifter.

Samma sak natt efter natt, så jag börjar om på att ta tabletterna som det står vid 8a, då är jag död vid 9o, är i samma stadie då jag vaknar dagen efter, ångesten av allt man missat bara kryper över en. Men jag fortsätter ta mina tabletter ett par dagar i rad i bland i över en vecka i rad. Ingen förändring utan i stället får jag nojjan över att jag kanske är beroende av dessa tabletter. Att jag måste ha dom för att sova så då tvär slutar jag med dom, sover ett par futtiga timmar under tiden sonen är på dagis för att sedan dygna. Så gör jag tills det att jag inte orkar med mig själv längre, då börjar jag med dessa sömnisar igen för att få sova. Jag som alltid varit så emot tabletter, nu är man fast, fast i en cirkel för att få sova. Snälla någon, finns det någon alls som kan hjälpa mig?


Ta nu med er att om det inte vore för min son hade jag förmodligen sovit bort mitt liv. Jag avskyr att vara vaken, även med de värsta mardrömmar trivs jag bättre där än i min egen värld. För verkligheten och dess människor är hemska och elaka, de dömmer en för saker de kanske aldrig själv kommer uppleva och även om de någon gång går igenom samma kommer de aldrig be dig om förlåtelse. För de är för perfekta och självgoda för att erkänna något liknande, då kanske deras närmsta i stället skulle dömma dem. Egoism i mina ögon, vad hände med att man skulle hjälpa varandra? Vad är det för fel på människor? Inte ens kärlek överlever dessa hemska människor. Sluta jämföra erat och någon annans liv, för du har ingen aning om vad personen varit igenom.

Vi är alla olika och vi behöver alla stöd och hjälp i våra liv någon gång. Det kanske är något för alla att tänka på.

Mycket kan man säga om försäkringskassan, men min handläggare är helt underbar. Att prata med henne är som att prata med en nära bekant, hon lyssnar bättre än de flesta doktorer och psykologer jag träffat. Då vill jag också påpeka att jag har träffat en hel del under mitt 1,5 år som sjukskriven. Jag kunde inte ens bli arg på henne fast än jag fått ett avslag, för jag vet att det inte är hennes fel. Det är Ängelholms psykiatri som gör fel, jag är deras ansvar och de borde se till att jag får den hjälp jag behöver. Med det ska jag ju säga att jag inte får rätt hjälp och har aldrig fått. Känner mig väldigt trasigt och med en kommentar om att man är en döende blomma som hela tiden äter på mig. Hur man kan säga till någon i mitt tillstånd att jag är en döende blomma.... Någon som har en idé om vad som sitter innanför skallen på denna människa? Nå väl det var en polsk låne doktor men vad hjälper det mig. Vidare vill jag också berätta att jag inte är sjukskriven i dagens läge för mitt läkarintyg har gått ut och detta vart en av anledningarna min handledare ringde mig, säger som det är jag har inte fått träffa någon inne på psykiatrin för ett nytt utlåtande inte heller har jag tid förens i JANUARI månad. Det lät som om tanten ramlade av stolen och dog när jag berättade för henne hon trodde då verkligen inte sina öron. Men när vi väl lagt på bestämde jag mig i alla fall för att ringa och trycka lite på Psyk i Ängelholm. Där blir jag i princip idiot förklarad över faktumet att jag inte har en fast doktor som träffat mig tillräckligt för att göra ett utlåtande på fri fot utan att träffa mig. Men hon skulle se vad hon skulle göra och det skulle ringa någon till mig i morgon (tisdag). Så det är vad jag har att se framemot i morgon eller kanske inte?!? Nog om detta...



Till ett annat problem för mig då!


I bland känner jag att jag är så där grinig på hela världen, att det kanske är som så att det är mig det är fel på. Att anledningen till att folk väljer bort mig ur sina liv är för att jag är krävande, att jag tar för mycket plats eller energi. Det är få som håller kvar sig en längre tid i mitt liv. Det finns många jag hjälpt i mina dagar, många jag fått stöd och hjälp av också så klart. Men, jag måste säga att de jag lagt mest energi och kraft på har valt att inte längre ha mig i deras liv. Nu har jag blivit så där känslomässigt kall och känner inte alls för människor. Det där med att man skulle ha någon i sitt liv igen som man delade allt med är läskigt nog inte ens på kartan längre. Bare in mind, jag har faktiskt varit i ett förhållande större delen av min ungdom och vuxenlivet. Jag känner inte att det finns någon som kompletterar mig tillräckligt eller får mig att ens tänka "ja i dåligt väder så". Jag tror att det där försvann för ungefär ett år sen. Hat aldrig öppnat mig så mycket som jag gjorde då, aldrig kämpat som jag gjorde då, men inte heller blivit så hårt spottad och sparkade på. Aldrig varit så blind för vad som egentligen hände och hade då en av de bästa tiderna i mitt liv. VAD fan hände där liksom? Men man ska ju inte ångra något eller se tillbaka till hur det varit, vad man kunde gjort bättre eller ändrat på. Man mår oftast så mycket sämre då, men det är ett oavslutat kapitel som jag önskar med allt jag har att jag kunde få uppleva och göra om även efter all smärtan. Det enda jag är helt hundra på är att jag älskar min son över allt annat och min familj också.

Med detta har jag summerat min dag, förlåt för allt jag gjort fel mot alla!

Det är för mig en evig strid att hitta motivation till att göra någonting tillsammans med min son. Ja visst låter det hemskt? Detta innebär inte att jag inte hittar på saker tillsammans med mini jag utan bara det att jag kanske inte involverar mig så mycket i det vi gör. För mig är det lättare att ta med ett barn till så att han får leka av sig tillsammans med en kompis. För min motivation finns inte, hur mycket jag än skulle vilja gå ut och cykla tillsammans med honom varje dag eller gunga honom. Något så simpelt som att sparka boll kostar ju inget som helst. Men jag hade en underbar stund tillsammans med mini jag.

Problemet är inte att jag inte kan hitta på grejer med honom eller att jag inte vill snarare så att det är en strid jag måste ta med mig själv. Jag vill inte gå upp ur sängen på morgonen, inte heller vill jag göra något som kräver för mycket av mig. Jag har förlorat min livsglädje och personlighet, borta med vinden och helt ärligt vet jag inte vart jag ska hitta den. Jag känner mig som ett skal, det finns liksom ingenting innanför mitt yttre.

Så när jag i dag tog kraften att gå ut och sparka boll tillsammans med min son även om det inte vart hela dagen krävdes det allt av mig. Så pass mycket att jag nu ligger och berömmer mig själv. Illa kan man tänka sig, hon leker inte med sitt barn, vad är det för en mor? Men innan du dömmer får du hänga med lite till.

I ett och ett halvt år har jag tryckt mig själv ut genom dörren för att min son ska slippa se mig bryta i hop i tårar. Jag går och besöker folk fast än att jag helst av allt skulle ligga i min säng och glo rakt upp i taket, han går sina futtiga 15 timmar på dagis och vi försöker tillsammans att komma underfund med vad han vill ha för kvällsaktivitet.

Där kommer ett problem till min ekonomi finns inte i denna världen, blåst av försörjningsstöd i 5 månader innan försäkringskassan kom i gång med sina utbetalningar, höll på att inte få tillgång till lägenheten som jag har i dag för att socialen tyckte lägenheten vart för dyr. (Okej centralt Båstad är inte billigt) men i min hyra ingick värme så den kostnaden skippade jag. Vet många som bor mindre centralt än mig själv och de har dyrare lägenheter. Fortfarande för mig helt oslagbart hur illa man kan bli behandlad när man bönar och ber på sina knän efter att bara få existens minimum. Jag gick inte för att få hjälp för att jag var lat, däremot hade jag inget val när jag gått totalt in i väggen efter att ha försökt gömma hela mitt förflutna i att jobba röven av mig och köpa mig nya grejer. Bjuda vänner på middag etc etc, vad fick man för det av Båstad kommun då? Jo ett mitten finger.

Så har man lyckats få med ännu ett ganska rått problem och något som man har ångest för varje dag.

There will be more.

Som ensamstående mamma med livets alla utmaningar har jag beslutat mig för att försöka blogga. Inte bara för mig själv utan även för att berätta för andra att de inte är ensamma.

Så vem är jag? Jo, en sjukskriven ensamstående mamma på 26 år. Växte upp utan en mamma, nej hon är inte död utan bara valt att inte ha med sina barn att göra, Försvann ur bilden vid 12 års ålder. Men min pappa har funnits i alla väder för att försöka stötta och hjälpa. Jag har också två systrar och två bröder med respektive.

Livet för mig idag är en ständig kamp för att ta mig upp ur sängen, min enda motivation är min son på 5 år. Det är bara jag och han sedan han var 6 månader. Fadern är inte något jag tänker ens diskutera, det som har skett har skett. Jag är sjukskriven sen ett och ett halvt år tillbaka då mitt förflutna kom i fatt mig tillsammans med att man försökte jobba ihjäl sig. Vad fick jag för det kan man undra?

Jag har en stark men liten umgänges skara som jag har väldigt mycket att tacka för, vi gråter hatar älskar och skrattar tillsammans i de flesta lägen. Som med allting annat i livet väljer människor att lämna och komma ur ens liv utav olika anledningar.

För tillfället är jag boende på Bjäre en av de mest dömande platserna jag befunnit mig på. Men det var här jag växte upp och det är där jag har sökt mig till säkerhet många gånger. Men de flesta som bor här är inte direkt öppna för sånt som inte är vad de anser till vanligheterna. Man ska helt enkelt inte prata om sina problem eller yttra sig på något annat vis än vad de anser vara rätt. Detta är förmodligen varför jag inte kommer överens med den större delen av invånarna. Jag ser mig själv som brutalt ärlig och står för det jag tror på.

Jag flyr gärna min verklighet då den får mig att känna mig, värdelös otillräcklig och ovälkommen. Det finns väldigt många gånger jag funderat på att bara försvinna på senare tiden. Men när jag spelar så betyder jag något, människor behöver mig och ser upp till mig. De dömmer mig inte för min ärlighet eller mina åsikter utan de lyssnar och förstår. De blir oroliga om de inte hört av mig på ett par dagar och de är lite av en familj från en annan plats.

Just nu är jag utanför Gävle tillsammans med mini för att söka stöd hos min äldsta syster, hon har alltid varit mer av en mamma än en syster för mig och jag kommer förmodligen aldrig kunna återbetala allt som hon gjort för mig genom åren.